SKOLSAMLINGARNA VID GÖTEBORGS STADSMUSEUM
Bakgrunden till Göteborgs första skolmuseum var
S. A. Hedlunds besök på Världsutställningen i London 1862.
Hedlund var, bland mycket annat, medlem av stadens skolförvaltning och Göteborgs
museums styrelse. När han vid nämnda Londonbesök fastnade för en utställning av
moderna läromedel dröjde det inte länge förrän Göteborgs museum hade en
pedagogisk avdelning.
Vid den här tiden var det inte ovanligt att museiutställningar var mer
produktmässor än historiska exposeer. Särskilt de pedagogiska museerna sysslade
i första hand med nya produkter. Tanken var att tillgängliggöra prover på bra
och praktiska föremål. Utställningen som Hedlund sett på ”Kensingtonmuseet”
(nuvarande Victoria & Albert museum) i London var ett tidigt exemplen på ett
Skolmuseum av detta slag.
Göteborgs museums pedagogiska avdelning kallas Skolmuseum i redovisningen. Den
bestod namnet till trots av 5 montrar med pedagogiska hjälpmedel av olika slag
inköpta från tyska och brittiska firmor. En katalog över samlingen från 1881
listar 344 nummer: kartor, slöjdalster, diverse apparatur för fysik-, mekanik-
och kemiundervisning, bänkar och katedrar samt pyssliga små ”apparater” med
trästickor, kuber, korkbitar och papper.
Skolsamlingen användes ganska flitigt under ett par år, men redan under
1870-talet drogs dess budget in. Hedlund kunde under många år lägga mycket lite
tid på samlingens tillväxt och skötsel till följd av alla andra uppdrag. I
början av 1890-talet hade samlingen blivit omodern för skolan, men var
fortfarande lite för ung för att vara historisk intressant för museet. Föremålen
delades därför ut till skolor i staden.
Göteborgs skolmuseum
Skolsamlingens efterföljare, Göteborgs skolmuseum, slog upp portarna i maj
1909. Hade dess grundare,
Sällskapet för folkundervisningens befrämjande inom Göteborg stift
varit något snabbare hade museet kunnat öppna redan samma år som det Hedlundska
lades ner. Redan 1893 kom ett förslag om att skapa ett Sällskapets skolmuseum.
Idén behövde dock utredas noggrant innan alla var övertygade om dess
förträfflighet. Därefter skulle frågan om ändringar i Sällskapets stadgar
godkännas av Kungl. Maj:t, vilket skedde 1907. Därefter kunde man äntligen börja
leta lokaler, inskaffa föremål och anställa föreståndare.
Liksom Göteborgs museums skolsamling var Göteborgs Skolmuseums främsta uppgift
att informera om goda läromedel. Enligt stadgarna skulle man ”samla och utställa
det bästa och nyaste på undervisningsmaterielens område samt därigenom gifva
lärare och skolmyndigheter tillfälle att jämföra och välja ut det
ändamålsenligaste och för var och en mest lämpade på området i in- och utland”.
Museets basutställning handlade alltså om nya läromedel. Tillfälliga
utställningar om läromedel från svenska och utländska företag, elevarbeten och
mycket mera sattes upp med jämna mellanrum. Museet arbetade också mycket med
rådgivning via post och telefon. I samband med lärarmöten och pedagogiska kurser
kunde öppettiderna utökas och tillfälliga utställningar sättas upp.
Större utställningar sattes då och då upp i externa lokaler, ofta i skolor. Det
som samlades in till utställningarna hamnade sedan gärna i museets samlingar.
Det mest extrema exemplet på detta är Göteborgs jubileumsutställning 1923, vars
kommunala avdelning berättade om skolan förr och nu. Ett stort insamlingsprojekt
startades för att samla in skolhistoriska föremål. Utställningsföremålen
skänktes sedan till skolmuseet, där de dock inte fick plats trots att man precis
flyttat in i nya lokaler. Jubileumsföremålen låg därför magasinerade på en
skolvind i närmare 50 år innan de slutligen kunde sammanföras med de övriga
samlingarna.
Skolmuseet fick till att börja med en hel del demonstrationsexemplar från
läromedelstillverkare. Detta tog dock slut när förlagen själva skaffade sig
utställningslokaler. Den växande läromedelsmarknaden, särskilt då allt de dyrare
och mer avancerade tekniska apparaterna ansträngde Skolmuseets ekonomi hårt. I
början av 1960-talet startade Länsskolnämnden en egen hjälpmedelscentral, som
kunde erbjuda skolorna ett stöd som låg utanför museets budget. Skolmuseet
satsade istället på rent skolhistoriska utställningar.
Lokalerna
Den första tiden låg skolmuseet på Linnégatan 72. När Posten 10 år senare
övertog lokalerna vände sig museets styrelse till folkskolestyrelsen, som
ordnade så att museet fick flytta in i det förre detta Latinläroverkets vind
(läroverket, numera Hvitfeldtska gymnasiet, hade precis flyttat till nya
lokaler, och den forna skolbyggnaden skulle övertas av Folkskolestyrelsen. Idag
ingår huset i den sk Pedagogen, där Lärarutbildningen huserar).
1923 kunde Skolmuseet öppnas i nya lokaler på ”Gamla latins” vind. Rummen var
otillräckliga redan från första början, och man sökte ivrigt efter alternativa
lokaler så fort en skola skulle läggas ner. Först 1967 förverkligades
önskemålen, liksom så ofta till följd av ett ultimatum: Skolstyrelsen skulle
lämna ”Gamla latin” som skulle övertas av Socialstyrelsen.
Vid denna tiden hade Göteborgs nya elementarläroverk för flickor precis
lagts ner. Skolmuseet magasinerades i denna skola medan Sällskapet förhandlade
med skolstyrelsen om nya lokaler. 1974 kunde Skolmuseet nyöppnas i vad som nu
kallades Engelbrektsskolans tredje och fjärde våning samt vindsutrymmen.
Museet fick därmed även plats för tidigare extern magasinerade föremål. Man fick
dessutom en extra sevärdhet i form av Carl Larssons berömda muralmålning
”Svenska kvinnan genom seklen” i trapphallen upp till museet. (Den spännande
historien bakom målningen beskrivs bl a av Marie-Louise Frick i Göteborg förr
och nu VI, 1970, s. 81ff)
Kommunen tar över ansvaret
1 januari 1991 tog Göteborgs kommun över huvudmannaskapet för Göteborgs
skolmuseum. Sällskapet hade fört frågan på tal redan i slutet av 1960-talet.
Från 1970-talet fick Skolmuseet visst kommunalt bidrag till verksamheten så att
man kunde ta in personal från historiska museet för att se över vård och
förvaring. Övertaliga lärare fick dessutom möjligheten att placeras på museet,
vilket var till stor hjälp i den publika verksamheten. Men huvudansvaret låg
fortfarande på de åldrande medlemmarna av Sällskapet, vilka arbetade gratis på
frivillig basis. Den 76-årige Olof Em. Olsson var föreståndare för museet vid
flytten till Engelbrektsskolan och packade själv ner samlingen som fyllde 7
flyttlass. Elof Lindälv var 93 när han efter 25 år avgick som ordförande, och
trampade glatt upp för de många trapporna med visningsgrupper långt efter att
han passerat 90-årsstrecket.
1 januari 1990 var ett annat viktigt datum för skolmuseet: Stadsdelsnämndernas
eller SDNs införande i Göteborg. Ansvaret för skolan lades nu på varje enskild
SDN, och den centrala skolstyrelsen som stått för museets lokalkostnader sedan
1920-talet skrotades. Varken Sällskapet eller SDN Centrum dit Engelbrektsskolan
hörde kunde ta på sig museets lokalkostnader. Frågan om museets huvudmannaskap
löstes på senhösten 1990, men extra medel till hyra gick inte att ordna varför
museet i januari 1993 flyttades till Historiska museets lokaler i Ostindiska
huset. Ett halvår senare skapades Stadsmuseet, som genom skolmuseet fått en rik
samling skolföremål.
Vill du veta mer om Skolsamlingarnas historia? Hundra år i skolans tjänst :
Nedslag i Göteborgs skolhistoria gavs ut av Sällskapet till Skolmuseets
100-årsjubileum 2009.
Ytterligare lästips hittar du
här